v.malmgren

För ca ett år sen fick jag diagnosen som jag har väntat på i 3 år. I 3 år gick jag och undrade vad i hela friden det var för fel på mina ben. 2 veckors vila för benhinneinflammation testades många gånger utan framgång. En månads vila testades utan större resultat det med.

Under mina månader i Stockholm efter gymnasiet hann jag med alla tänkbara tester och behandlingar man kunde tänka sig. Akupunktur, röntgen, trycktest och alla dess tabletter och smörjor du kan tänka dig. Allt utan att det gav med sig.

Så tillslut efter att i princip ha gett upp hoppet och i princip ha insett att jag aldrig kommer få reda på vad som är fel, utan bara acceptera det, så fick vi svaret. Ehler Danlos Syndrom är en muskelsjukdom/skada som det inte finns något att göra åt. Man få lära sig att leva med den och den smärta som den stundtals innebär. Tack o lov har jag, och vi andra i släkten som råkat ut för denna ärfliga lilla fula sak, fått den allra mildaste grad av den. Inget livhotande med andra ord.

Jag tror att jag nu har kommit så långt att jag har insett det här. Jag vet att jag kommer få leva med det och jag har så gått som accepterat det. Som den fighter jag är försöker jag göra så att inte detta ska få sätta stopp för saker som jag vill, t.ex träna. Viss träning är bra för att vi ska må bra, men viss träning är kanske inte den bästa... Men om smärtan ändå aldrig kommer försvinna är det väl bättre att jag gör saker jag tycker är kul!? Jag kan inte sitta på huk och jag kan inte stå på tå eller gå upp för en väldigt brant backe, men det kan jag ta.

Det absolut värsta med att leva med ständig smärta är att man inte riktigt alltid är den man egentligen är. När man har ont blir man otroligt trött, tålamodet sjunker till 0,00 och man vill bara lägga sig ner på golvet och skrika högt.

Hur ska jag nu avsluta det här då? Jag vill tacka (låter ju väldigt töntigt men så är det...) alla nära som är runt mig hela tiden. Min familj som stöttar mig och ger mig tips. Stackars pappa och lillabror som lever med 2 tjejer som bara klagar på smärta. Ni är grymma som alltid peppar och hjälper oss!

Mina helt fantastiska vänner! Dom som kan se mig i ögonen och säga "Sätt dig ner, jag ser hur ont du har". De som ger mig en extra kram när smärtgränsen är nådd för länge sen och som ser och vet precis när jag har tålamod nere i botten. Som drar upp mig och får mig att skratta och glömma. Det är bästa medicinen!

Och såklart farmor och farfar och mormor som alltid ringer och frågar hur det är och också stöttar och hjälper!