Jag kan inte ens stå, när du inte ser på.
Tillbaka i soffan i Tokarp efter några nätter i Johannelund. Jag är alldeles ensam här och det är faktiskt lite småläskigt. Själv i ett hus? Det var länge sen. Men kanske är bäst att jag vänjer mig. Mamma och pappas nya hus i Rimforsa är ju större och man vet ju aldrig. Jag kanske är själv där nångång med.
Ännu en vecka, och ännu en helg har rusat förbi. Idag fick jag min första lediga dag på alldeles för länge. Min lediga dag har jag spenderat med Sebbe. Vi var på Willys och handlade. Han körde vagnen och jag gick med en lista och slängde ner alla grejer i vagnen. I slutändan var det han som betalade också. Vilken karl ! Synd bara att det är min bror , haha . Men lycka till den brud som får hans hjärta... ;)
När han sedan skulle få besök som han uttryckte det, tog jag bilen och åkte hem hit. Jag har här hunnit med en löprunda i spåret och lite fix och trix.
Att äntligen kunna springa utan smärta är helt obeskrivligt. För 1, 5 år sedan kunde jag inte ens gå i 15 minuter utan att vrida mig i smärtor. Jag åt mediciner som jag blev så trött så jag inte kunde hålla mig vaken, hur mycket jag än ville. Jag somnade varsomhelst, närsomhelst. Jag gjorde diverse undersökningar som inte visade nått och jag började så smått inse att jag kommer få leva med detta.
Smärtan och skadan/sjukdomen är inte borta. Jag kommer få leva med den. Men jag har fått en diagnos, jag vet vad det innebär och jag vet ungefär vad som krävs för att jag ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Att inte kunna springa på asfalt kan jag ta, men att inte få eller kunna springa alls, där går gränsen ! Så att jag nu kan röra mig utan smärtor i benen är en sån otrolig glädje och lättnad !
Daniel och jag buggar hemma hos mig förra helgen :)
